Släktforskning

Kyrkoarkiven är en viktig källa för bland annat släkt- och hembygdsforskare, de ger uppgifter om exempelvis personers födelse, vigsel, död och flytt.

Material finns publicerat från slutet av 1600-talet till 1900-talets början. 70-årsgräns gäller för publicering av digitaliserade arkivhandlingar i enlighet med Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 

Släktforskning på nätet, se ArkivDigital

Vad kan man hitta i arkiv och kyrkböcker?

Exempel på vad de mest använda serierna i kyrkoarkiven innehåller finner du nedan. (Det finns flera serier i kyrkoarkiven som statistiska uppgifter, bilagor och stämmoprotokoll mm.)

A  Husförhörslängder

Efter omkring 1895 kallades dessa för församlingsböcker. I husförhörslängder och församlingsböckerna kan du följa familjen över tid. De kan liknas vid kyrkobokföringens huvudbok, där uppgifter från övriga kyrkoböcker sammanfördes. Församlingens invånare redovisas hushåll för hushåll, ordnade efter bostadsort. Oftast finns ett alfabetiskt ortregister i början eller slutet av husförhörslängden/församlingsboken.

Längderna ger uppgift om; alla familjemedlemmar, föräldrarnas födelsedata, föräldrarnas födelseförsamling, föräldrarnas vigseldatum, ev. inflyttningsår, ev. utflyttningsår, dödsår, läs- och förståndsgåvor.

B  In- och utflyttningslängder

I dessa noterade prästen de personer som flyttade in i eller ut ur församlingen år för år.
I inflyttningslängden står angivet i vilken by i församlingen och ofta på vilken sida i husförhörslängden de återfinns. I utflyttningslängden anges till vilken församling personen flyttat.

C  Födelse- och dopböcker

I dessa förde prästen in de barn som föddes och döptes under året. Där anges föräldrarnas namn och vilken plats i församlingen de bor på när barnet föds. Dessutom anges namn på faddrar eller dopvittnen.
Detta är ofta den första längd man använder i sin släktforskning för att sedan gå vidare in i husförhörsboken. Har man tur kan prästen ha noterat på vilken sida i husförhörslängden man återfinner familjen.

D  Konfirmations- och kommunionlängder

Konfirmationslängd fördes över dem som varje år konfirmerades. Det fanns inget krav på att dessa skulle föras, så i många fall saknas de.
Kommunionlängd eller kommunionbok är en av prästerskapet förd matrikel i vilken nattvardsgästernas namn antecknades för varje nattvardsgång. Dessa uppgifter fördes också ofta in i husförhörslängden.

E  Lysnings och vigselböcker

Dessa fördes löpande under året på samma sätt som födelseböckerna och där kan man hitta lysnings- och vigseldatum samt var de båda personerna bodde innan vigseln.

F  Död- och begravningsböcker

När man har funnit en person noterad som död i husförhörslängden skall man titta i dessa böcker för att bekräfta döds- och begravningsdatum samt få fram dödsorsak. 

Vilken är källan?

Källan är de kyrkböcker som alla församlingar i svenska statskyrkan skulle föra fr.o.m. 1686 års kyrkolag. Prästerna förde noteringar löpande om hushållen i församlingen. Originalböckerna förvaras på Landsarkiven. Landsarkiv finns i: Lund, Vadstena, Visby, Göteborg, Uppsala, Östersund och Härnösand. Dessutom ett arkiv i Karlstad.

Vilka andra källor kan man använda?

Bouppteckningarna 
ger mycket information om hushållets ekonomi, men också om genealogiska förhållanden som exempelvis olika kullar av barn i olika äktenskap, nära släktingar som uppträder som förmyndare för barnen, gifta döttrars efternamn och hemvist.

Äldre bouppteckningar före 1 juli 2001 finns hos Riksarkivet. Finns även på ArkivDigital (om du har abonnemang där).

Efter 1 juli 2001 finns bouppteckningarna hos Skatteverket.

Mantalslängderna 
är ofta summariska vad gäller hustrur och omyndiga barn men kan ibland ersätta försvunna kyrkböcker, och vissa punktskatter som på guldur, tobak och siden, vilket kan ge ny information om hur folk levde.

Mantalslängderna ingår i Kammararkivet och förvaras på Riksarkivet.

Domboksprotokoll 
Domkapitel är ett stiftsorgan inom Svenska kyrkan med medeltida anor. Det var
ursprungligen den krets av högre präster, kaniker, vid stiftsstadens domkyrka som hade
ansvar för gudstjänsterna i domkyrkan samt prästutbildningen. De avlönades genom
prebenden, dvs. inkomster från socknar (församlingar) och stiftelser.
Flera av Sveriges tretton domkapitel inrättades på 1200-talet. De försvann vid
reformationen, men återinfördes i samband med att gymnasier inrättades i stiftsstäderna
i mitten av 1600-talet. Domkapitel kallades då också konsistorium. Genom 1687 år
förordning blev domkapitlen s k lärarkapitel med biskopen som preses, domprosten
vice preses samt lektorerna vid stiftsgymnasierna eller teologiprofessorerna i Uppsala
och Lund. Denna sammansättning hade domkapitlen ända till 1936, då de gamla
lärarkapitlen ersattes av normalt sex ledamöter. En av ledamöterna skulle vara
sakkunnig beträffande folkskoleundervisning. Denna funktion upphörde när
länsskolenämnderna inrättades 1958. Samtidigt lämnade biskopen uppdraget att vara
eforus dvs. högste tillsynsman för läroverken. Därmed försvann det sista bandet mellan
domkapitlet och undervisningsväsendet. 1989 begränsades domkapitlets ansvarsområde
till frågor rörande Svenska Kyrkans lära, gudstjänst och det kyrkliga ämbetet.
Domkapitlen upphörde att vara statliga myndigheter i samband med kyrkans skiljande
från staten år 2000. Numera är domkapitlet stiftets centrala juridiska och administrativa
organ.

Domboksprotokoll är dryga att läsa, men ger emellanåt mycket rik utdelning. Man gick till tings med allt möjligt när man blev osams med grannarna, och man kan hitta både brottmål, häxprocesser och strid om boskap som förstört grannens odlingar. Ibland finns till och med hela släktutredningar, exempelvis i arvstvister.

Hur man hittar rätt i dombok

Militära källor 
finns av många slag, en del är filmade och andra kan sökas på Krigsarkivet. Soldater, ryttare och båtsmän var enligt indelningsverket tilldelade torp som skulle ge dem försörjning i fredstid. Personerna växlade men soldattorpet med nummer i rullorna och ofta ett tillhörande soldatnamn bestod. Det kan vara svårt att hålla isär två soldater "nr 23 Anders Rask" som avlöser varandra på Raskatorpet, och som alls inte behöver vara släkt! Mönstringsrullorna brukar ge svaret.

Det här är bara ett fåtal av det stora antal källor som den kreative släktforskaren kan utnyttja. I många fall kan man ha nytta av andras forskningar och av olika typer av register till källorna. När man vill gå vidare från kyrkböckerna till andra källor kan det spara arbete att gå igenom vad som finns i Släktforskarnas Arkiv hos GF. Ju längre bakåt man har kommit, desto mer sannolikt är det ju att någon annan forskat om samma anor.

Centrala soldatregistret

Hur forskar man utomlands?

Hur går man tillväga om man har släkt utomlands, för att ta reda på mer om och även släktforska på?

Först och främst rekommenderar vi läsarna att söka på Wiki-Rötter, där detaljerad information om hur man släktforskar i en rad andra länder och om en rad etniciteter återfinns. Antalet länder är ännu relativt begränsat, men med hjälp av användarna ökar antalet hela tiden. I andra hand kan man söka efter släktforskarorganisationer i respektive land på internet. Eller så kan man gå in på FamilySearchs hemsida där man kan söka i deras databaser. Det man ska ha helt klart för sig är att det i många andra länder går lika bra att släktforska som här hemma.

Hur sparar man släktforskningen?

När mängden registrerade släktingar börjar bli svår att överskåda, kan det vara bra att ha dem i en databas. Naturligtvis går det att använda vanliga databasprogram, men moderna släktforskningsprogram har många specialfunktioner som är värdefulla, till exempel hantering av personer som dyker upp på flera ställen i släktträdet, och import/export av släktdata, så att man enkelt kan byta information med andra släktforskare.

Det finns flera utmärkta släktforskningsprogram att välja mellan – både program för din dator och tjänster på nätet. I båda fallen går det att dela med sig av sin information till andra. Det går även bra att använda program som Word för att dokumentera sina resultat.

Att välja släktforskarprogram

Det är ganska enkelt att vara partisk när det gäller val av släktforskarprogram eftersom de arbetar hårt med att utveckla släktforskarprogrammet Disgen (se https://www.dis.se/disgen), så att det motsvarar deras medlemmars behov. Enligt en enkätundersökning, så är släktforskningsprogrammet Disgen populärast och att ca hälften använder Disgen.  

De vanligaste svenska desktop-programmen för PC som är omnämnda i artikeln i Släkthistoriskt Forum är Disgen, Min Släkt och Holger. Nyligen har också Genney tillkommit på svenska marknaden. Grunden är densamma i alla program eftersom de bygger på personer, deras relationer och olika händelser för både personer och relationer. 

Är det bäst att välja ett program som man har lokalt på sin dator eller
är det att använda en nät-tjänst i sin webbläsare?

Är man landsbygdsbo är inte internettillgång en självklarhet, så då blir valet enkelt. Det finns många olika sätt att dela med sig av sin släktforskning utan att använda tjänster som t.ex. Ancestry, My Heritage, Geneanet och Geni erbjuder. Som alltid när det gäller nät-tjänster gäller det att lusläsa användarvillkoren, så man förstår vilket avtal man gör med leverantören genom att använda deras tjänster. Tidningen Släkthistoria hade en artikel i ämnet i nr 4/2016.

Vad gör man med släktforskningen, när man slutar?

Kanske man vill se till att resultatet av forskarmödan ska komma andra forskare till nytta. Det är inte alltid det finns medlemmar i den egna familjen som är beredda att ta över.

Släktforskarnas Arkiv är uppbyggt för att ta hand om släktforskares resultat, och där kan andra forskare hitta materialet och bygga vidare på det.

Det kan också tänkas att en lokal eller specialinriktad förening är intresserad, eller kanske ett bibliotek eller hembygdsförening om materialet belyser bygdens historia. I varje fall bör man ge anvisningar om vad som bör sparas och vad som kan gallras ut.